När jag var sjukskriven för utmattningsdepression och hade panikångest, kunde jag inte andas. Jag KUNDE verkligen inte få ner luften i lungorna. Det gick att dra ner den till brösthöjd ungefär. Sen var det stopp. Det blev en ond cirkel. Jag kunde inte andas, så kroppen stressade ännu mer, så jag kunde andas ännu mindre. Det tog sin tid att komma ur den snurran. Många långsamma promenader i skogen och en hel hög med drejade skålar. Många timmar hos psykolog och på ”stressmeditationsyoga”.
Vi behöver verkligen, verkligen kunna djupandas! Vi behöver kunna dra ner luften långt ner, så att diafragma får jobba och pumpa lymfa och cellerna får syre. Vi behöver kunna andas ut ordentligt för att komma ner i lugnet, i det parasympatiska nervsystemet. För att ämnesomsättningen ska fungera. För att vi ska kunna bygga av byggstenar som vi äter.
Det är ju helt befängt att vi nu lever ett liv där vi tappar det viktigaste vi har. Det som ska gå med automatik. Det som är förutsättningen för liv.