catale

Jag har fått någon form av hälsmärta. Inte hälsporre men nåt liknande. Och det gör ONT när jag går.

Min reaktion på det är att ”jag har gått slarvigt”, ”jag har dunkat i hälen framför mig och gått med för långa steg”, ”jag behöver tänka på hur jag rör mig”.

Min man kommenterade mina idéer igår och sa ”ibland får man det bara – det är inte alltid ens fel”.

Det fick mig att fundera. Dels belyser den lilla dialogen hur olika vi är, jag och han. Jag har ett mönster av att alltid kunna bättre, att aldrig har gjort tillräckligt och att ta ansvar. För allt… :) Han har en mycket mer lättsam syn på livet och ser sitt ansvar i lagom mängd. Vissa saker ”får man bara”.

Min inställning gör att jag sällan känner mig nöjd och att jag skuldbelägger mig själv. Det är ju inte bra. Alls.

Men. Min inställning gör OCKSÅ att jag tror att jag kan påverka min situation. Jag tror på att jag själv kan skapa förändring och därmed få ett nytt resultat. Jag tror på att min livsstil och mina tankar kan påverka min hälsa. Jag tror att om jag går tillbaka till hur det var när jag ändrade fotisättning och började bli medveten om min steglängd, så kan jag bli av med hälsmärtan. Det ger ju mig ”makt” att förändra.

Men var går gränsen mellan ”allt är mitt fel” och ”detta kan jag nog påverka”…?

Jag upplever att det finns så mycket krav kring hälsa. Dömanden. Regler. Förbud. Disciplin. För och emot. Det är av den anledningen jag inte är aktiv när det kommer till hälsocoachandet och kostråden. Jag har inte hittat riktigt hem där ännu. Jag är intresserad av och nyfiken på det som ligger bakom. Varför kan vissa människor tjäna pengar på att andra människor inte klarar att leva som de vill? Finns det verkligen en magisk ”nyckel” till hälsa? Eller handlar det om att vi har kört lite vilse? Vi har tappat bort oss i snabbmat och konstruerad föda.

Snabbmat, förresten. Hur kom vi ens dit? Hur kan vi tro att vi ska må bra och tillgodogöra oss allt som vi behöver om vi inte har tid att äta?

För mig handlar hälsa mer och mer om att hitta sätt att må bra TROTS att samhället och normerna ser ut som de gör. TROTS att lättillgänglig mat oftast består av vitt modernt mjöl i olika former. TROTS att vi rusar fram och tillbaka. TROTS att vi är dopamin-junkies och beroende av sociala medier. TROTS att vi glömt bort hur man lagar mat och lever i den takt och rytm som vi förmodligen är skapta för.

Det handlar inte om att utesluta det och det eller att träna på det och det sättet. Det handlar om att hitta sin ton, sitt sätt, sin balans i allt runtomkring. Om att våga göra egna val och våga lita på kropp, intuition och känslor.

Vem som helst kan hitta kostplaner, dieter, träningsscheman och försöka följa dem. Men om det var lätt – så skulle ingen ha hälsoproblem.

Det är svårt och utmanande att vara hälsosam i Sverige 2024. Det är pudelns kärna. Det är vad hälsa handlar om. Det är svårt att stå emot. Det är svårt att hitta rätt. Det är svårt att gå sin egen väg. Det är svårt att göra gott för sig själv.

DÄR vill jag in och rota.

Vad är transpersonella kvaliteter enligt Roberto Assagiolis psykosyntes?

Det är de kvaliteter, förmågor och gåvor som finns i vårt övre omedvetna i den övre delen av ”ägget”. De egenskaper vi har tillgång till men inte alltid är medvetna om – och som vi kan hjälpa oss själva att lyfta fram genom att försätta oss i tillstånd eller sammanhang som ger oss balans i livet och en känsla av syfte.

Exempel på transpersonella kvaliteter är kärlek, humor, generositet, empati, värme, lugn, glädje, vänskap, frihet och skönhet.

Vad gör du för att komma i kontakt med dina transpersonella kvaliteter?

För mig är musik viktigt. När jag lyssnar på musik kan jag känna ett oändligt lugn och en stor frid inuti. Detsamma gäller när jag sitter vid havet, eller vid vatten över huvud taget. Då får jag kontakt med något större samtidigt som jag tydligare kan höra min inre röst.

Jag fick frågan idag av min terapeut om hur jag ser på den övre delen av ägget. Jag tror att hon har fått uppfattningen att jag inte alls är i kontakt med den sidan av mig själv. Det fick mig att fundera när jag åkte hem. Är jag en kall och kantig person? Är jag en person som inte kan njuta, som inte ”behöver” närhet?

Well. Jag har sett på mig själv så – och det är nog så jag har överlevt. ”Behov” är för mig behov för att överleva fysiskt. Jag ”behöver” inte leka för att överleva. Men det där handlar nog mer om själva ordet ”behov”. För mig är det kopplat till ren överlevnad. Som Maslows basbehov. Men om jag byter ut ordet behöver mot vill ha, så är det en massa saker jag vill ha för att må bra. För att leva och inte bara överleva. Och det är som sagt musik, natur, hav, djur, humor, lättsamhet, äkthet, ärlighet, böcker, kunskap, blommor, vin, choklad och mycket mer. Jag behöver/vill ha relationer utan undertoner och drama. Jag vill ha vänskap utan skitsnack.

Inom psykosyntesen pratar man om delpersonligheter. Vi har alla ett gäng sådana. Sidor av oss. Roller vi spelar i olika sammanhang. Jag har t ex en inre ordningsman. Det är en han. Han ser till att det är ordning och reda, vi kommer i tid, vi respekterar andra, vi följer regler (om de har ett tydligt syfte) etc. Har ordningsmannen några transpersonella kvaliteter? – Ja, han kommer i kontakt med sitt lugn, sin frid och sin balans, om han får leda mig rätt. Han kan också vara störig, förhindra spontanitet och lek och krångla lite – men hans syfte är harmoni.

Så jo. Även om terapeuten tror att min ordningsman inte tycker att de transpersonella kvaliteterna är viktiga, så är de det i högsta grad. Men han kanske inte ser dem som livsnödvändiga. Han – och jag – överlever utan dem. Men om jag är i harmoni, kan jag utvecklas och få ett härligare liv och göda min nyfikenhet. Och kanske någon gång hitta mitt kall. Mitt syfte. Det som ger mig kraft som jag kan sprida till andra.

Vad är vilja? Och varför verkar ens egen vilja ibland skymmas av andras vilja? Vem i oss är det som vill?

Roberto Assagioli funderade mycket på viljan och på hur den finns i oss. Han delade upp viljan i Stark vilja, Smidig/skicklig vilja och God vilja. Den starka är som tändningen, det som drar igång – men vi kan inte drar runt oss själva bara på stark vilja. Den smidiga behöver vara inblandad för att parera omgivningens tillstånd och effektivisera drivet framåt. Den goda viljan behövs för att ta hänsyn till andras viljor och varande.

Assagioli pratade också om viljestegen och viljetrappan. Viljestegen är grader av vilja. Hur mycket vill jag något? Vill jag tillräckligt för att åstadkomma det jag önskar? Viljetrappan handlar om utveckling av vår vilja. Från viljelöshet till att ”vara” vilja. Det är en process, ett personligt arbete som var och en kan utföra för sin egen del.

Vår egen vilja kan vara svår att framhärda om vi inte fått lov att använda den när vi var små. Om vi inte har fått våra behov tillgodosedda riskerar vi att tappa kontakten med vårt jag och vår vilja. Vi vet kanske inte längre vad vi vill. Eller så blandar vi ihop vår vilja med andras vilja. Vi behöver då hitta tillbaka till vårt själv, vårt jag, vår kärna och se till att ta hand om våra egna behov.

Vad är holistisk vård och holistiskt synsätt egentligen? Det är lätt att snacka om ”hela människan” men hur funkar det i praktiken? Hur bra är vi på att FAKTISKT möta hela människan i hälso- och sjukvård och andra inrättningar?

För mig blir det mer och mer tydligt att ALLT HÄNGER IHOP.

2007 hittade jag LCHF. Före dess hade jag ätit som folk gjorde mest, och gått upp i vikt och lagt mycket skam på mig själv och min kropp. När jag började göra tvärtom gick jag ner i vikt och blev mer nöjd med mig själv och mitt mående. Och i den vevan började jag läsa innehållsförteckningar på maten jag åt. Kunskapen växte. Jag lärde mig om fettsyror, proteiner, insulin, kollagen, immunsystemet, tarmarna etc etc.

2012 läste jag boken Born to run. Sen slängde jag ut alla mina gamla skor och ersatte dem med platta, breda, fotformade skor. Jag började lära mig om fotens betydelse för resten av kroppen. Att foten inte är en separat kroppsdel som bara har med sig själv att göra. Den sitter ju ihop med resten! När jag bytte skor försvann smärtan i mina knän. När jag började tänka på hur jag satte i fötterna när jag gick och sprang, slutade min skoliosrygg att göra ont. ALLT HÄNGER IHOP.

Jag har opererat bort sköldkörteln. Det beslutet var helt självklart för läkarna 1996. Som om organet sköldkörteln är en isolerad ö och som man ”bara” kan fixa med Levaxin resten av livet. Nu vet jag bättre. Sköldkörteln ingår ju såklart i hela kroppens komplicerade system. Den påverkas av vad vi äter. Den styr ämnesomsättning och energi i cellerna. Den påverkas av stress. Och när den inte funkar som den ska, funkar inte nåt i kroppen som det ska. Och den kan börja fungera dåligt för att vi har levt mot vår natur. ALLT HÄNGER IHOP.

Jag har nyss upptäckt och lärt mig Sensing yoga. I den utbildningen pratar vi om nervsystemet, fascian, vagusnerven, stress, återhämtning, kost och näring m. m. Alltså om HELA kroppen. Där har jag t ex lärt mig att jag kan lindra min huvudvärk genom att göra vissa övningar med foten… ALLT HÄNGER IHOP.

Jag läser nu till samtalsterapeut. Jag vänder mig till klienter som bär på bagage. Som stressar. Som glömmer bort sig själv. Många har sköldkörtelproblem. Många har viktproblem. Trauman sitter i kroppen. Vi har inre sår och ärr som vi inte orkat/vågat bli medvetna om. Då protesterar kroppen. Den blir trött. Den får ont. Den ropar på hjälp. Det kan hjälpa mycket, att lyfta på vissa obekväma stenar och reda ut vad som hände och hur man går vidare. Då kan spänningarna släppa och värken lindras. ALLT HÄNGER IHOP.

Holistiskt. Det är vad jag tror på. :)

Varför äter vi när vi inte är hungriga? Varför går vi till kylskåpet när vi är uttråkade? Vad är det vi försöker tillfredsställa genom att stoppa något i munnen?

Det är frågor som jag ställer mig själv och andra, och det är därför jag har valt att läsa vidare till samtalsterapeut.

För mig räckte det inte att ha kunskap om näringsupptag, stress, nervsystem och tarmhälsa. Jag insåg att jag behöver gå djupare. För hur mycket vi än vet och kan om immunförsvar, inflammation och gluten, så behöver vi ha ett djupare varför, för att leva som vi lär. Annars riskerar vi att bara slå på oss själva när vi vet – men ändå inte gör. Då kan det hända att vi tänker att det är meningslöst att försöka, att vi inte klarar av det, att det inte fungerar eller att vi är dåliga.

När vi tröstar oss med ”onyttigheter”. När vi äter trots att vi inte är hungriga. När vi äter för att vara ”snälla” och inte otacksamma. Då är det ju något annat än kostråd vi behöver. Då behöver vi gå till botten i oss själva och klura på varför vi gör som vi gör när vi vet vad vi vet.

Det vill jag hjälpa människor med. Det, och annat, ska vi samtala om när jag tagit examen. Jag ser fram emot det.

Är du också en av oss som TÄNKER livet? Som övertänker, eftertänker och företänker? Som analyserar och funderar? Jag är helt klart ”en sån”. En som aktivt måste agera för att ”komma ner” i kroppen. Jag kan känna fysisk smärta och skav, jag kan röra på leder och spänna muskler, men det är svårt att ”vara” i kroppen. Att släppa taget och låta kroppen tala.

Det är lätt att ge råd om vad man ska äta, hur man ska röra sig och vilka hormoner som är i farten när man stressar. Det är kunskap och vetenskap och information till kroppen.

Men att låta kroppen ge mig informationen, är svårare. Att stänga av tankarna och det eviga babblet som pågår i huvudet, för att landa i kroppens visdom. Det är en utmaning. Men jag är helt övertygad om att det är viktigt. För i kroppen sitter minnen och känslor som är livet. På riktigt.

Jag tränar vidare.

Tycker du också att det ”tjatas” om stress? I princip alla kanaler jag följer (som handlar om hälsa) pratas det om stress. Jag tänker ibland att begreppet riskerar att vattnas ur och att tappa sin betydelse, när det upprepas så. Och hjälper det människor att slappna av?

Jag tycker ändå att det är viktigt att vi pratar om det. Tjatar om det. Men vi behöver prata mer om vilken utmaning det är för de flesta. Visst, samhället och strukturerna runt oss bidrar i allra högsta grad, men ska vi ändra på något i vårt liv behöver vi göra det själva.

Så hur lätt är det att låta bli stressen, om den har format hela ditt liv? Om du har fostrats i att prestera, vara duktig, jämföra dig och sätta andras behov före dina egna? När hjärnan mal på med orostankar och du är missnöjd med ditt liv och din kropp men ”inte ska väl jag” prioritera mig själv? När jantelagen styr hela livet – hur ska människor kunna sluta stressa? Stressa kroniskt.

När kroppen är i stressläge stänger den av den vanliga produktionen. Bandet i fabriken står still för att fokus måste vara på att avvärja hotet och släcka branden. Musklerna är på helspänn för att när som helst kunna hjälpa kroppen att springa därifrån – fly – eller slåss. Det vanliga underhållet får stå tillbaka för den akuta situationen. Matsmältning, näringsupptag, förbränning stannar av i väntan på att dramat ska vara över och allt kan fortsätta som vanligt.

Jättebra funktion! Så länge den bara är kortvarig.

Men när det aldrig kommer en paus. När branden aldrig släcks. När faran aldrig är över. Då blir kroppen utmattad. Immunförsvaret går bananas. Hormonproduktionen ballar ur. Kroppen blir inflammerad och smärtpåverkad.

Kronisk stress är inte att ”ha mycket att göra”, om det man gör är roligt och utvecklande. Kronisk stress är inte att skärpa till sinnena inför en utmanande situation eller nervös upplevelse, för att sen varva ner, slappna av och hämta tillbaka kroppens balans. Kronisk stress är inte att träna hårt en halvtimme för att sen vila och återhämta sig. Den sortens stress är bra och naturlig

Kronisk stress är att leva under hot dygnet runt. Kronisk stress ger dig aldrig en paus. Stressen har förmodligen byggts upp under lång tid. Vanor, beteenden, mönster och relationer har format dig. Kronisk stress är oro, jämförelse med andra, låg självkänsla, anpassning. Kronisk stress är att alltid tänka på vad andra ska tycka. Att inte våga leva sitt liv som man vill. Att tillfredsställa andras behov men knappt ha kännedom om sina egna. Att aldrig göra saker som man själv mår bra av. Att vara rädd för att vara lat. Vara rädd för att inte prestera. Rädd för att inte duga. Att inte räcka till. Att inte tillhöra. Att älta.

Stress skapar inflammation. Stress skapar en massa symptom, när kroppen försöker tala om för dig att du är på fel väg. Övervikt. Sömnsvårigheter. Lymfproblem. Näringsbrister. You name it.

Men om du aldrig har vågat/fått/tillåtit dig att lyssna på kroppen – hur ska du kunna göra det på en sekund? Först måste du ju veta vad just du mår bra av. Vad du och din kropp tycker om. Vad du behöver. Vad du känner. Komma ”ner från huvudet” och in i kroppen. Det är inte gjort i en handvändning. Och dessutom har det ofta gått så långt att man inte orkar. Kroppen stänger ner och du kan inte ens tänka klart längre.

Jag tror att det krävs många små steg i egen, långsam takt, för att lära sig att känna igen sin kropps signaler och för att återfå kraften. Jag tror att vi måste ha respekt för den processen. Det räcker inte att röra sig mer och äta bättre. Det krävs ett större jobb. Och det jobbet kan bara göras av var och en, på sitt sätt. Det finns ingen lösning på utsidan. Den måste komma inifrån.

Blir du frisk av Levaxin? Är brist på Levaxin orsaken till din sköldkörtelsjukdom?

Det blir så tydligt när jag träffar klienter, och vänner för den delen, att sköldkörtelsjukdom ofta (oftast?) handlar om livet. Det KAN vara fel på sköldkörteln eller den kan vara bortopererad t ex, men väldigt väldigt ofta handlar det om en annan orsak.

Livet. Kvinnors liv.

• Kvinnor som inte lever SITT liv, utan någon annans.
• Kvinnor som inte ser sitt eget värde.
• Kvinnor som är uppfostrade att inte gnälla, inte klaga, inte falla ihop.
• Kvinnor som anpassar sig.
• Kvinnor som bär på mycket onödig skam.
• Kvinnor som ställer upp.
• Kvinnor som lider i det tysta.
• Kvinnor som inte räcker till.
• Kvinnor som aldrig tar sig tiden att bara vara.
• Kvinnor som åstadkommer, att presterar, är till lags.
• Kvinnor som är så trötta, så trötta.
• Kvinnor som bara behöver VILA.

Det är klart att sköldkörteln inte funkar då! Det är klart att kroppen försöker spara på energi och stänger ner så mycket den kan.

För allt det som jag radade upp där, är STRESS. Kroppen får signaler, hela tiden, ständigt, om att den är hotad. Att det är fara å färde. Att det är kris. Att du och kroppen är jagade för ert liv.

När det aldrig kommer någon lättnad. När aldrig faran är över, då stänger kroppen ner. Den kan inte hålla spänningarna längre. Den kan inte vara ständigt förberedd och på sin vakt om den ALDRIG får återhämta sig. Till slut krampar den.

Det går att hålla på så ett tag. Det går att stå upp och sträva på i flera år. Det går att slå dövörat till signalerna när kroppen skriker. Men inte hur länge som helst.

Varför blir det såhär? Var lär vi oss att inte prioritera oss själva? Var lär vi oss att våra behov inte är viktiga? Var lär vi oss att görandet är det enda som räknas? Var lär vi oss att vila är lättja? Var lär vi oss att inte dra gränser? Var lär vi oss att det är skamligt att vila? Att leka? Att BARA VARA?

Vi går upp i vikt när vi inte vill. Vi får ont i kroppen. Kroppen går på lågvarv. Vi tröstar oss med socker och mat. Och sen går till läkaren och får rådet att äta mindre och röra på oss mer (underförstått: din lata, feta kärring).

Det hjälper inte att någon säger att jag ska äta nyttigare om jag inte fixar resten också! Det hjälper inte att lägga skammen på sig själv för att man inte äter rätt och rör sig tillräckligt. Det ger bara mer stress och allt går in i en riktigt ond spiral.

Det finns en LEAN-metod (från Toyota) som kallas ”Five whys”. Det går ut på att ställa frågan varför fem gånger, anpassat till svaret på förra frågan. Syftet är att komma åt rotorsaken.

Exempel:

• Så varför äter du sådant som är dåligt för dig?
  • För att jag är trött och ledsen.
• Varför är du trött och ledsen?
  • För att jag aldrig får vila.
• Varför får du aldrig vila?
  • För att alla vill ha något av mig hela tiden.
• Varför vill de det?
  • För att jag brukar ge dem det.
• Varför brukar du det?
  • För att de ska tycka om mig…

Jag tror att det är en av pudelns kärnor. Att vi egentligen längtar efter att bli omtyckta, av andra. Vi vill bli godkända av andra. Vi tror att är vad vi gör.

Men vi behöver tycka om oss själva! Vi behöver godkänna oss själva! Och vi behöver inse att det räcker att vi ÄR.

Detta är inte hela sanningen. Det finns så mycket som påverkar oss och ALLT HÄNGER IHOP.

Men med mina klienter, som är trötta och har ont, pratar jag inte bara kost och näring.

Vi pratar om livet. Om att vara snäll mot sig själv.

Sätt på syrgasmasken på dig själv innan du hjälper någon annan… annars kan du inte hjälpa någon alls.

Jag har alltid varit en förespråkare för att rannsaka sig själv. Att sopa rent framför egen dörr. Att reflektera över sitt eget beteende. För mig har det alltid handlat om analys. Logik. Slutledning. Tills nu.

Jag har, på äldre dar, fått nya insikter och lärdomar. Rannsakning innebär mer än logisk analys. Rannsakning behöver gå djupare. Det är relativt lätt att ta till samma rationella förklaring till sitt beteende eller känsloläge och repetera det gång på gång. Men det är tuffare att gå djupare. Steg 1 är att se varför, men VAD känner jag, är svårare. Det borde vara tvärtom, men vi har lärt oss att ignorera hur det känns, vad som känns. Därför är det enklare att komma med en logisk förklaring.

Jag jobbar numera mer med att rannsaka mig i kroppen. Jag har mycket kvar att lära, men jag övar. Vad känns? Hur känns det? Var känns det? SEN kan jag börja fundera över varför. Och först därefter kan jag läka och laga. Om du bara konstaterar att det blev såhär därför att… så kommer du inte vidare. Men om du lär dig att känna igen känslan, identifiera dess behov, tillfredsställa dem, och sen fundera på var den kommer från, så kan du ta hand om den och förändra.

Bli medveten…!