Blogg

När jag var sjukskriven för utmattningsdepression och hade panikångest, kunde jag inte andas. Jag KUNDE verkligen inte få ner luften i lungorna. Det gick att dra ner den till brösthöjd ungefär. Sen var det stopp. Det blev en ond cirkel. Jag kunde inte andas, så kroppen stressade ännu mer, så jag kunde andas ännu mindre. Det tog sin tid att komma ur den snurran. Många långsamma promenader i skogen och en hel hög med drejade skålar. Många timmar hos psykolog och på ”stressmeditationsyoga”.

Vi behöver verkligen, verkligen kunna djupandas! Vi behöver kunna dra ner luften långt ner, så att diafragma får jobba och pumpa lymfa och cellerna får syre. Vi behöver kunna andas ut ordentligt för att komma ner i lugnet, i det parasympatiska nervsystemet. För att ämnesomsättningen ska fungera. För att vi ska kunna bygga av byggstenar som vi äter.

Det är ju helt befängt att vi nu lever ett liv där vi tappar det viktigaste vi har. Det som ska gå med automatik. Det som är förutsättningen för liv.

”Vem ska jag tro på, tro på, tro på när…tro på när allt är så här?”. Så sjöng Thomas Di Leva 1987. Ytterst rimlig fråga fortfarande, tycker jag.

Jag är en sån typ som lyssnar på många olika ”experter”, forskare och engagerade personer.

Tyvärr ställs de olika åsikterna sällan mot varandra i samma samtal. DET hade verkligen genererat kunskap. Jag gissar att det är läskigt att gå in i debatt med någon om något så känsligt (faktiskt) som kost och hälsa och kanske riskera att bli ertappad med att ha fel om man byggt en hel verksamhet runt sin sanning.

Ofta tvivlar jag på min egen kunskap – men egentligen tycker jag att fler borde göra det. Det finns många som hävdar att de vet hur det ligger till, men vilken sanning de bär med sig och driver beror ofta på vilket perspektiv och vilken bakgrund de har, menar jag. Många KRÄVER forskning för att något ska vara bevisat. Men forskning förändras, förnyas och utvecklas hela tiden. Dessutom tittar man ofta på enskilda ämnen/beståndsdelar och drar slutsatser av det. Massmedia skriver lättfattliga sammandrag för att gemene man ska förstå och för att skapa löpsedlar. Men statistik kan vara svårt och komplext att tolka. Och hur vet vi att slutsatserna är korrekta om vi har uteslutit flera faktorer?

Jag har tagit fasta på viss information och litar på vissa personer. Jag har valt min väg. Det finns inget som säger att det är sanningen, men det funkar för mig och jag skulle inte kunna arbeta som coach om jag valde allas olika sanningar samtidigt.

Hos @duegohalsa gäller oprocessad mat, både animalier och vegetabilier, minimalt med gluten och vitt socker. Jag tror också på naturlig rörelse, gärna barfota. Men allra viktigast är samtalet! Samtalet som leder till självkännedom, självkänsla och medvetenhet. Samtalet som kan hjälpa dig att se ditt eget beteende och dina mönster. I min värld är det bara det som kan skapa förändring.

Därför att för långsiktig viktnedgång och hälsouppgång krävs förändring.

Jojomensan. Jag har det också. Hypotyreos. Underfunktion i sköldkörteln. Jag har det inte för att sköldkörteln slutade att fungera, utan för att den blev så in i hoppsan överfunktionell att en kirurg opererade bort den. Det var 26 år sedan, efter min graviditet.

Hade jag vetat då, vad jag vet idag, är jag inte säker på att jag hade låtit dem ta bort en körtel så lättvindigt. Det sades att det ”bara” var att äta Levaxin resten av livet och allt skulle bli som vanligt. Vi är många som mu vet att det inte är så enkelt. Alla mår inte bra av Levaxin. Alla får inte den ”ersättningsfunktionen” som det är tänkt att de ska få. Och är det så himla finurligt att plocka bort organ och körtlar ur kroppen?

Vet vi verkligen, verkligen hur allt hänger ihop? Vi vet ATT allt hänger ihop, men HUR? Jag tror att kroppen är mycket smartare konstruerad än vi någonsin kan begripa. Hade jag vetat då, vad jag vet nu, hade jag bett dem vänta lite. Visst, jag mådde inte bra, det kan man inte säga. Jag gick ner rasande fort i vikt, mina muskler darrade konstant, jag var blek (närmare grå) i hyn och konstant arg. På kvällarna rev jag sönder huden på benen för att det kliade så vansinnigt. Och hjärtat slog så hårt att det blev resonans i kudden. Men… Tänk om jag hade haft möjligheten att först förändra min kost, mina stressnivåer och livet i övrigt, innan de så glatt karvade bort en del av mig själv? Vad hade hänt då? Tänk om jag hade kunnat läka min stackars överaktiva sköldkörtel genom att vara snäll och tålmodig? Jag kan inte säga att det skulle ha funkat. De kanske hade fått göra ett ingrepp till slut – men jag hade velat ha chansen. Chansen att hjälpa min kropp. Chansen att göra en förändring och studera resultatet av förändringen.

Det är lite som bantning. Vi vill att det ska fixas, bara. Nu! Jag är tjock, missnöjd och ledsen. Ta bort det! Ta bort den obekväma kroppsdelen.

Men det är så komplicerat. Det är så komplext. Kroppen justerar och balanserar hela tiden. Den bygger nytt, skickar ut hormoner och signalsubstanser och försöker hela tiden vara i balans. Homeostas. När vi äter skräp, oroar oss, skäms, jämför oss, sitter still, dricker läsk, eller hamnar i hormonella skiften som graviditeter eller klimakterier – så har den inte en chans. Vi behöver tålamod. Och vara snälla.

Jag mår OK med min obefintliga sköldkörtel. Kanske har jag haft tur – men jag har också kämpat. Jag går till en privatläkare och betalar allt själv, för att få de rätta analyserna och rätt behandling. Jag är så tacksam över att jag har möjligheten. Det har inte alla.

Många är ganska tvärsäkra när det kommer till hälsa. Visst, mycket vet vi om signalsubstanser, hormoner och fysiologi i allmänhet, men vet vi egentligen tillräckligt för att säga ”jag vet”? Och även om vi har kunskap om hur kroppen fungerar fysiologiskt och t o m psykologiskt, så är det så mycket som hänger ihop. Så mycket som påverkar. Om det hade funnits en sanning, ett recept, ett sätt att leva och äta, då hade ju varken kostrådgivare, dietister eller hälsocoacher behövts.

Vi behövs. Tyvärr. För vi har glömt hur vi ska leva. Vi har tappat kontakten med naturen, jorden, livet. Vi springer framåt, räknar minuter och sekunder, planerar, städar, rusar och tävlar. Vi jämför oss och vi tar in så fruktansvärt mycket information i våra hjärnor, som de inte är byggda för. Och tappar taget om livet.

Det är ganska enkelt att komma med konkreta hälsoråd egentligen, även anpassade sådana. Det är ju efterlevnaden som är så svår. Vi klarar ju inte att hålla i. Vi klarar inte att hålla fast i en beständig förändring. Vi trillar tillbaka. Vi trillar dit. Och vi blir besvikna. Och går till en ny PT eller coach.

För vi har glömt hur vi lever. Vi har missat att vi är en del av allt. Jag undrar om vi nånsin kommer att hitta tillbaka.

Tills vidare letar jag efter min sanning. Min egen. Men jag är inte tvärsäker.

Att gå med sin stora, starka, ivriga hund på kurs, är mer lärorikt för mig än för hunden. Visst – det är ju jag som ska lära mig att lära honom. Men det är inte det jag menar utan det lärorika, utbildande, utvecklande och asjobbiga i att inte prestera perfekt. Att inte ha kontroll. Att skämmas. ALLA andra hundar beter sig exemplariskt. Kommer när matte ropar. Är tysta och obrydda om omgivningen. Utom min hund… För en gammal prestationsprinsessa är det otroligt utmanande och stundtals outhärdligt. Men jag gör det ändå. Jag står där med stresspåslaget och skammen. Inte alltid med rak rygg, men jag rätar på den emellanåt.

Jag tänker att det är så mycket som är som en hundkurs i livet. Hur vi vill undvika skammen. Skammen att inte vara som andra. Att inte vara perfekt. Att inte duga. Att vara dålig. Att inte klara av. Det gäller också mat, kost, motion och inte minst vår egen kropp. Vi äter för att andra äter och vill inte vara annorlunda trots att vi vet att vi kommer att må dåligt i två dagar efteråt – kanske p g a självbestraffning. Kanske p g a magont. Men vi vill inte verka dåliga, svaga eller ännu mindre oartiga. Någon har bakat. Då kan jag ju inte tacka nej när hon har ansträngt sig så.

Eller…?

Det är ju inte den som har bakat som mår dåligt sen. Det är ju inte du som har bett människan att baka. Det är ju inte den som har bakat som står med viktångesten och känslan av att vara värdelös.

Så är det ju med hundkursen också. Jag kunde låta bli att utsätta mig och hunden för dessa skamcirkusar. Men jag åker dit. Jag skäms. Men jag gör det. För det är JAG som ska handskas med min hund sen – inte de andra. Inte de som har köpt små gulliga, rara, snälla hundar. Inte de som har vovvar som matte kan lyfta från en position till en annan.

Vad skäms jag för? Att jag har en utmanande hund? Att jag inte får högsta betyg? Vem är det som dömer ut skamstraffet? – Jo, jag själv. Och det är samma sak med maten och motionen. Vi dömer oss själva så sabla hårt – och de enda som mår dåligt är vi själva.

Jag kommer från och med nu att då och då publicera inlägg med mina egna funderingar.