Jag har fått någon form av hälsmärta. Inte hälsporre men nåt liknande. Och det gör ONT när jag går.

Min reaktion på det är att ”jag har gått slarvigt”, ”jag har dunkat i hälen framför mig och gått med för långa steg”, ”jag behöver tänka på hur jag rör mig”.

Min man kommenterade mina idéer igår och sa ”ibland får man det bara – det är inte alltid ens fel”.

Det fick mig att fundera. Dels belyser den lilla dialogen hur olika vi är, jag och han. Jag har ett mönster av att alltid kunna bättre, att aldrig har gjort tillräckligt och att ta ansvar. För allt… :) Han har en mycket mer lättsam syn på livet och ser sitt ansvar i lagom mängd. Vissa saker ”får man bara”.

Min inställning gör att jag sällan känner mig nöjd och att jag skuldbelägger mig själv. Det är ju inte bra. Alls.

Men. Min inställning gör OCKSÅ att jag tror att jag kan påverka min situation. Jag tror på att jag själv kan skapa förändring och därmed få ett nytt resultat. Jag tror på att min livsstil och mina tankar kan påverka min hälsa. Jag tror att om jag går tillbaka till hur det var när jag ändrade fotisättning och började bli medveten om min steglängd, så kan jag bli av med hälsmärtan. Det ger ju mig ”makt” att förändra.

Men var går gränsen mellan ”allt är mitt fel” och ”detta kan jag nog påverka”…?