Okategoriserad

Vad är holistisk vård och holistiskt synsätt egentligen? Det är lätt att snacka om ”hela människan” men hur funkar det i praktiken? Hur bra är vi på att FAKTISKT möta hela människan i hälso- och sjukvård och andra inrättningar?

För mig blir det mer och mer tydligt att ALLT HÄNGER IHOP.

2007 hittade jag LCHF. Före dess hade jag ätit som folk gjorde mest, och gått upp i vikt och lagt mycket skam på mig själv och min kropp. När jag började göra tvärtom gick jag ner i vikt och blev mer nöjd med mig själv och mitt mående. Och i den vevan började jag läsa innehållsförteckningar på maten jag åt. Kunskapen växte. Jag lärde mig om fettsyror, proteiner, insulin, kollagen, immunsystemet, tarmarna etc etc.

2012 läste jag boken Born to run. Sen slängde jag ut alla mina gamla skor och ersatte dem med platta, breda, fotformade skor. Jag började lära mig om fotens betydelse för resten av kroppen. Att foten inte är en separat kroppsdel som bara har med sig själv att göra. Den sitter ju ihop med resten! När jag bytte skor försvann smärtan i mina knän. När jag började tänka på hur jag satte i fötterna när jag gick och sprang, slutade min skoliosrygg att göra ont. ALLT HÄNGER IHOP.

Jag har opererat bort sköldkörteln. Det beslutet var helt självklart för läkarna 1996. Som om organet sköldkörteln är en isolerad ö och som man ”bara” kan fixa med Levaxin resten av livet. Nu vet jag bättre. Sköldkörteln ingår ju såklart i hela kroppens komplicerade system. Den påverkas av vad vi äter. Den styr ämnesomsättning och energi i cellerna. Den påverkas av stress. Och när den inte funkar som den ska, funkar inte nåt i kroppen som det ska. Och den kan börja fungera dåligt för att vi har levt mot vår natur. ALLT HÄNGER IHOP.

Jag har nyss upptäckt och lärt mig Sensing yoga. I den utbildningen pratar vi om nervsystemet, fascian, vagusnerven, stress, återhämtning, kost och näring m. m. Alltså om HELA kroppen. Där har jag t ex lärt mig att jag kan lindra min huvudvärk genom att göra vissa övningar med foten… ALLT HÄNGER IHOP.

Jag läser nu till samtalsterapeut. Jag vänder mig till klienter som bär på bagage. Som stressar. Som glömmer bort sig själv. Många har sköldkörtelproblem. Många har viktproblem. Trauman sitter i kroppen. Vi har inre sår och ärr som vi inte orkat/vågat bli medvetna om. Då protesterar kroppen. Den blir trött. Den får ont. Den ropar på hjälp. Det kan hjälpa mycket, att lyfta på vissa obekväma stenar och reda ut vad som hände och hur man går vidare. Då kan spänningarna släppa och värken lindras. ALLT HÄNGER IHOP.

Holistiskt. Det är vad jag tror på. :)

Varför äter vi när vi inte är hungriga? Varför går vi till kylskåpet när vi är uttråkade? Vad är det vi försöker tillfredsställa genom att stoppa något i munnen?

Det är frågor som jag ställer mig själv och andra, och det är därför jag har valt att läsa vidare till samtalsterapeut.

För mig räckte det inte att ha kunskap om näringsupptag, stress, nervsystem och tarmhälsa. Jag insåg att jag behöver gå djupare. För hur mycket vi än vet och kan om immunförsvar, inflammation och gluten, så behöver vi ha ett djupare varför, för att leva som vi lär. Annars riskerar vi att bara slå på oss själva när vi vet – men ändå inte gör. Då kan det hända att vi tänker att det är meningslöst att försöka, att vi inte klarar av det, att det inte fungerar eller att vi är dåliga.

När vi tröstar oss med ”onyttigheter”. När vi äter trots att vi inte är hungriga. När vi äter för att vara ”snälla” och inte otacksamma. Då är det ju något annat än kostråd vi behöver. Då behöver vi gå till botten i oss själva och klura på varför vi gör som vi gör när vi vet vad vi vet.

Det vill jag hjälpa människor med. Det, och annat, ska vi samtala om när jag tagit examen. Jag ser fram emot det.

Är du också en av oss som TÄNKER livet? Som övertänker, eftertänker och företänker? Som analyserar och funderar? Jag är helt klart ”en sån”. En som aktivt måste agera för att ”komma ner” i kroppen. Jag kan känna fysisk smärta och skav, jag kan röra på leder och spänna muskler, men det är svårt att ”vara” i kroppen. Att släppa taget och låta kroppen tala.

Det är lätt att ge råd om vad man ska äta, hur man ska röra sig och vilka hormoner som är i farten när man stressar. Det är kunskap och vetenskap och information till kroppen.

Men att låta kroppen ge mig informationen, är svårare. Att stänga av tankarna och det eviga babblet som pågår i huvudet, för att landa i kroppens visdom. Det är en utmaning. Men jag är helt övertygad om att det är viktigt. För i kroppen sitter minnen och känslor som är livet. På riktigt.

Jag tränar vidare.

Tycker du också att det ”tjatas” om stress? I princip alla kanaler jag följer (som handlar om hälsa) pratas det om stress. Jag tänker ibland att begreppet riskerar att vattnas ur och att tappa sin betydelse, när det upprepas så. Och hjälper det människor att slappna av?

Jag tycker ändå att det är viktigt att vi pratar om det. Tjatar om det. Men vi behöver prata mer om vilken utmaning det är för de flesta. Visst, samhället och strukturerna runt oss bidrar i allra högsta grad, men ska vi ändra på något i vårt liv behöver vi göra det själva.

Så hur lätt är det att låta bli stressen, om den har format hela ditt liv? Om du har fostrats i att prestera, vara duktig, jämföra dig och sätta andras behov före dina egna? När hjärnan mal på med orostankar och du är missnöjd med ditt liv och din kropp men ”inte ska väl jag” prioritera mig själv? När jantelagen styr hela livet – hur ska människor kunna sluta stressa? Stressa kroniskt.

När kroppen är i stressläge stänger den av den vanliga produktionen. Bandet i fabriken står still för att fokus måste vara på att avvärja hotet och släcka branden. Musklerna är på helspänn för att när som helst kunna hjälpa kroppen att springa därifrån – fly – eller slåss. Det vanliga underhållet får stå tillbaka för den akuta situationen. Matsmältning, näringsupptag, förbränning stannar av i väntan på att dramat ska vara över och allt kan fortsätta som vanligt.

Jättebra funktion! Så länge den bara är kortvarig.

Men när det aldrig kommer en paus. När branden aldrig släcks. När faran aldrig är över. Då blir kroppen utmattad. Immunförsvaret går bananas. Hormonproduktionen ballar ur. Kroppen blir inflammerad och smärtpåverkad.

Kronisk stress är inte att ”ha mycket att göra”, om det man gör är roligt och utvecklande. Kronisk stress är inte att skärpa till sinnena inför en utmanande situation eller nervös upplevelse, för att sen varva ner, slappna av och hämta tillbaka kroppens balans. Kronisk stress är inte att träna hårt en halvtimme för att sen vila och återhämta sig. Den sortens stress är bra och naturlig

Kronisk stress är att leva under hot dygnet runt. Kronisk stress ger dig aldrig en paus. Stressen har förmodligen byggts upp under lång tid. Vanor, beteenden, mönster och relationer har format dig. Kronisk stress är oro, jämförelse med andra, låg självkänsla, anpassning. Kronisk stress är att alltid tänka på vad andra ska tycka. Att inte våga leva sitt liv som man vill. Att tillfredsställa andras behov men knappt ha kännedom om sina egna. Att aldrig göra saker som man själv mår bra av. Att vara rädd för att vara lat. Vara rädd för att inte prestera. Rädd för att inte duga. Att inte räcka till. Att inte tillhöra. Att älta.

Stress skapar inflammation. Stress skapar en massa symptom, när kroppen försöker tala om för dig att du är på fel väg. Övervikt. Sömnsvårigheter. Lymfproblem. Näringsbrister. You name it.

Men om du aldrig har vågat/fått/tillåtit dig att lyssna på kroppen – hur ska du kunna göra det på en sekund? Först måste du ju veta vad just du mår bra av. Vad du och din kropp tycker om. Vad du behöver. Vad du känner. Komma ”ner från huvudet” och in i kroppen. Det är inte gjort i en handvändning. Och dessutom har det ofta gått så långt att man inte orkar. Kroppen stänger ner och du kan inte ens tänka klart längre.

Jag tror att det krävs många små steg i egen, långsam takt, för att lära sig att känna igen sin kropps signaler och för att återfå kraften. Jag tror att vi måste ha respekt för den processen. Det räcker inte att röra sig mer och äta bättre. Det krävs ett större jobb. Och det jobbet kan bara göras av var och en, på sitt sätt. Det finns ingen lösning på utsidan. Den måste komma inifrån.

Blir du frisk av Levaxin? Är brist på Levaxin orsaken till din sköldkörtelsjukdom?

Det blir så tydligt när jag träffar klienter, och vänner för den delen, att sköldkörtelsjukdom ofta (oftast?) handlar om livet. Det KAN vara fel på sköldkörteln eller den kan vara bortopererad t ex, men väldigt väldigt ofta handlar det om en annan orsak.

Livet. Kvinnors liv.

• Kvinnor som inte lever SITT liv, utan någon annans.
• Kvinnor som inte ser sitt eget värde.
• Kvinnor som är uppfostrade att inte gnälla, inte klaga, inte falla ihop.
• Kvinnor som anpassar sig.
• Kvinnor som bär på mycket onödig skam.
• Kvinnor som ställer upp.
• Kvinnor som lider i det tysta.
• Kvinnor som inte räcker till.
• Kvinnor som aldrig tar sig tiden att bara vara.
• Kvinnor som åstadkommer, att presterar, är till lags.
• Kvinnor som är så trötta, så trötta.
• Kvinnor som bara behöver VILA.

Det är klart att sköldkörteln inte funkar då! Det är klart att kroppen försöker spara på energi och stänger ner så mycket den kan.

För allt det som jag radade upp där, är STRESS. Kroppen får signaler, hela tiden, ständigt, om att den är hotad. Att det är fara å färde. Att det är kris. Att du och kroppen är jagade för ert liv.

När det aldrig kommer någon lättnad. När aldrig faran är över, då stänger kroppen ner. Den kan inte hålla spänningarna längre. Den kan inte vara ständigt förberedd och på sin vakt om den ALDRIG får återhämta sig. Till slut krampar den.

Det går att hålla på så ett tag. Det går att stå upp och sträva på i flera år. Det går att slå dövörat till signalerna när kroppen skriker. Men inte hur länge som helst.

Varför blir det såhär? Var lär vi oss att inte prioritera oss själva? Var lär vi oss att våra behov inte är viktiga? Var lär vi oss att görandet är det enda som räknas? Var lär vi oss att vila är lättja? Var lär vi oss att inte dra gränser? Var lär vi oss att det är skamligt att vila? Att leka? Att BARA VARA?

Vi går upp i vikt när vi inte vill. Vi får ont i kroppen. Kroppen går på lågvarv. Vi tröstar oss med socker och mat. Och sen går till läkaren och får rådet att äta mindre och röra på oss mer (underförstått: din lata, feta kärring).

Det hjälper inte att någon säger att jag ska äta nyttigare om jag inte fixar resten också! Det hjälper inte att lägga skammen på sig själv för att man inte äter rätt och rör sig tillräckligt. Det ger bara mer stress och allt går in i en riktigt ond spiral.

Det finns en LEAN-metod (från Toyota) som kallas ”Five whys”. Det går ut på att ställa frågan varför fem gånger, anpassat till svaret på förra frågan. Syftet är att komma åt rotorsaken.

Exempel:

• Så varför äter du sådant som är dåligt för dig?
  • För att jag är trött och ledsen.
• Varför är du trött och ledsen?
  • För att jag aldrig får vila.
• Varför får du aldrig vila?
  • För att alla vill ha något av mig hela tiden.
• Varför vill de det?
  • För att jag brukar ge dem det.
• Varför brukar du det?
  • För att de ska tycka om mig…

Jag tror att det är en av pudelns kärnor. Att vi egentligen längtar efter att bli omtyckta, av andra. Vi vill bli godkända av andra. Vi tror att är vad vi gör.

Men vi behöver tycka om oss själva! Vi behöver godkänna oss själva! Och vi behöver inse att det räcker att vi ÄR.

Detta är inte hela sanningen. Det finns så mycket som påverkar oss och ALLT HÄNGER IHOP.

Men med mina klienter, som är trötta och har ont, pratar jag inte bara kost och näring.

Vi pratar om livet. Om att vara snäll mot sig själv.

Sätt på syrgasmasken på dig själv innan du hjälper någon annan… annars kan du inte hjälpa någon alls.

Jag har alltid varit en förespråkare för att rannsaka sig själv. Att sopa rent framför egen dörr. Att reflektera över sitt eget beteende. För mig har det alltid handlat om analys. Logik. Slutledning. Tills nu.

Jag har, på äldre dar, fått nya insikter och lärdomar. Rannsakning innebär mer än logisk analys. Rannsakning behöver gå djupare. Det är relativt lätt att ta till samma rationella förklaring till sitt beteende eller känsloläge och repetera det gång på gång. Men det är tuffare att gå djupare. Steg 1 är att se varför, men VAD känner jag, är svårare. Det borde vara tvärtom, men vi har lärt oss att ignorera hur det känns, vad som känns. Därför är det enklare att komma med en logisk förklaring.

Jag jobbar numera mer med att rannsaka mig i kroppen. Jag har mycket kvar att lära, men jag övar. Vad känns? Hur känns det? Var känns det? SEN kan jag börja fundera över varför. Och först därefter kan jag läka och laga. Om du bara konstaterar att det blev såhär därför att… så kommer du inte vidare. Men om du lär dig att känna igen känslan, identifiera dess behov, tillfredsställa dem, och sen fundera på var den kommer från, så kan du ta hand om den och förändra.

Bli medveten…!

Idag är det den 9 oktober. Min mammas namnsdag. Men inte bara det. Den 9 oktober 1969 kom jag hem för första gången i mitt liv. Jaha, inte så konstigt, kan man tycka.

Men jag föddes den 23 juli. Det tog alltså ca 2,5 månad. Idag åker man väl hem samma dag eller dagen efter om alla mår bra. Då, på den tiden, kan jag tänka mig att en vecka var normalt. Men inte 11 veckor… Jag vet att den här dagen är speciell för mamma, fortfarande. Vi pratar om det den här dagen varje år.

Tänk att ha fått sitt första barn och inte fått ta med henne hem.

Vad detta berodde på är en annan, lite längre historia. Men det är just det jag vill påminna om.

Vi har alla en historia. En bakgrund. Vi kan aldrig ta för givet att vi VET något om våra medmänniskor. Om de inte berättar självmant. Våra fördomar placerar andra i fack, fortare än ögat blinkar. Den verklighet vi sätter dem i stämmer sällan. Det är min erfarenhet.

Men att bli medveten om sina fördomar och se dem komma på skam, det är spännande. Att leka med den skapade berättelsen om den andre, i sitt eget huvud – och sen kanske få reda på hur det egentligen ligger till. Det är häftigt. Och viktigt. Viktigt att erkänna att det man trodde var sanningen om en annan, var ens egen sanning. En saga, skriven av en själv. Men när man gjort det, blir det ÄN mer spännande och intressant att få veta mer om personen i fråga.

Att få ta del av en annan människas berättelse, det är en ren ynnest.

Nu blev det lite glapp i bloggandet igen. Det beror kanske på att jag har brustit i mina rutiner…?

Jag går promenader flera gånger om dagen. Tack vare hunden. Hunden hjälper mig att få rutiner. Jag behöver rutiner. Jag har nog varit rätt rädd för att bli vanemänniska. En sån som måste gå samma väg, sätta sig på samma säte i bussen och äta samma sak varje dag och inte klarar av att ändra sig. Jag ÄR en vanemänniska – men jag har inte svårt för att bryta vanorna. Det är nog skillnad.

Men jag behöver lagom rutiner. För att få lugn i systemet behöver jag bestämma hur min dag ska se ut. Jag behöver kunna bocka av saker och känna mig nöjd. Annars finns det stor risk att jag flyr från mina uppgifter, skjuter upp och gör annat istället. Resultatet av det blir att jag inte är nöjd. Känner mig dålig. Värdelös. Har inte åstadkommit ett dugg.

Det låter så simpelt. Och jag hör det från så många. Men jag fattar nu. Jag kan inte fokusera om jag inte ”bokar in mig” i min egen vardag. Och för att bli nöjd behöver jag ha åstadkommit något. Och för att åstadkomma något behöver jag vara kreativ. Och för att kunna bli kreativ behöver jag fokusera.

Så nu har jag scheman varje dag. De är ganska flexibla och går att justera enkelt, men utgångsläget är att göra en sak i taget, som jag har bestämt.

För fokus.

Do the work. Personlig utveckling kräver eget arbete. Förändring börjar med en själv.

Klyschor men som så ofta är de pålitliga.

Det krävs mycket för att komma till djupet, till varföret, till huret, till vadet. Men sen måste jobbet göras. Stannar du i analysen kommer du inte vidare. Då riskerar du att bli ett offer. ”Jag kan inte för att…” Jag är sån därför att…”.

Det går att läka. Det går att växa ur det. Men det krävs ansträngning. Tårar. Sårbarhet. Ångest. Trötthet. Men du måste göra jobbet själv.

Sen kommer belöningen och expansionen.

Jag älskar musik. Jag trivs bäst i svarta kläder. Jag längtar efter att ännu en gång få åka till Sweden Rock Festival. Jag lyssnar på hela skalan från elektronisk instrumental syntbaserad musik till tysk hårdrock med pyro. Samtidigt är jag nyfiken på kristaller, mediala kanaler, paleokost, meditation, stresshantering och annat ”flum”.

Är det OK?

Såklart att det är. Jag har alltid känt mig som både och. Å ena sidan och å andra sidan. Det finns alltid en baksida av medaljen. Ett annat perspektiv. Ingen människa är ensidig.

Jag vet en del om hälsa nuförtiden – men hälsa för mig är inte att kontrollera sig själv enligt en massa regler 100% av tiden.  Jag har lite svårt för det präktiga inom hälsobranschen. Det är egentligen lätt att tala om vad som är bra kost och hur man ska ändra sina vanor, men jobbet måste ju var och en göra. Och alla dessa ”lärare” låter ibland som att de själva är perfekta. Jag tror inte på det. Jag tror inte att man måste gå ”all in” på allt. Det går att göra/vara lite av varje. Det går att blanda, men välja att leva enligt sin regelbok den övervägande delen av tiden.

Att bevara och förvalta sin hälsa handlar långt ifrån bara om vad man äter eller inte äter. Det handlar om hur man lever livet och att välja att leva det så bra man kan.

Att gå på rockfestival eller konsert, är för mig en viktig komponent i att leva mitt liv. :)