Många är ganska tvärsäkra när det kommer till hälsa. Visst, mycket vet vi om signalsubstanser, hormoner och fysiologi i allmänhet, men vet vi egentligen tillräckligt för att säga ”jag vet”? Och även om vi har kunskap om hur kroppen fungerar fysiologiskt och t o m psykologiskt, så är det så mycket som hänger ihop. Så mycket som påverkar. Om det hade funnits en sanning, ett recept, ett sätt att leva och äta, då hade ju varken kostrådgivare, dietister eller hälsocoacher behövts.
Vi behövs. Tyvärr. För vi har glömt hur vi ska leva. Vi har tappat kontakten med naturen, jorden, livet. Vi springer framåt, räknar minuter och sekunder, planerar, städar, rusar och tävlar. Vi jämför oss och vi tar in så fruktansvärt mycket information i våra hjärnor, som de inte är byggda för. Och tappar taget om livet.
Det är ganska enkelt att komma med konkreta hälsoråd egentligen, även anpassade sådana. Det är ju efterlevnaden som är så svår. Vi klarar ju inte att hålla i. Vi klarar inte att hålla fast i en beständig förändring. Vi trillar tillbaka. Vi trillar dit. Och vi blir besvikna. Och går till en ny PT eller coach.
För vi har glömt hur vi lever. Vi har missat att vi är en del av allt. Jag undrar om vi nånsin kommer att hitta tillbaka.
Tills vidare letar jag efter min sanning. Min egen. Men jag är inte tvärsäker.
