Idag är det den 9 oktober. Min mammas namnsdag. Men inte bara det. Den 9 oktober 1969 kom jag hem för första gången i mitt liv. Jaha, inte så konstigt, kan man tycka.
Men jag föddes den 23 juli. Det tog alltså ca 2,5 månad. Idag åker man väl hem samma dag eller dagen efter om alla mår bra. Då, på den tiden, kan jag tänka mig att en vecka var normalt. Men inte 11 veckor… Jag vet att den här dagen är speciell för mamma, fortfarande. Vi pratar om det den här dagen varje år.
Tänk att ha fått sitt första barn och inte fått ta med henne hem.
Vad detta berodde på är en annan, lite längre historia. Men det är just det jag vill påminna om.
Vi har alla en historia. En bakgrund. Vi kan aldrig ta för givet att vi VET något om våra medmänniskor. Om de inte berättar självmant. Våra fördomar placerar andra i fack, fortare än ögat blinkar. Den verklighet vi sätter dem i stämmer sällan. Det är min erfarenhet.
Men att bli medveten om sina fördomar och se dem komma på skam, det är spännande. Att leka med den skapade berättelsen om den andre, i sitt eget huvud – och sen kanske få reda på hur det egentligen ligger till. Det är häftigt. Och viktigt. Viktigt att erkänna att det man trodde var sanningen om en annan, var ens egen sanning. En saga, skriven av en själv. Men när man gjort det, blir det ÄN mer spännande och intressant att få veta mer om personen i fråga.
Att få ta del av en annan människas berättelse, det är en ren ynnest.
