Många är ganska tvärsäkra när det kommer till hälsa. Visst, mycket vet vi om signalsubstanser, hormoner och fysiologi i allmänhet, men vet vi egentligen tillräckligt för att säga ”jag vet”? Och även om vi har kunskap om hur kroppen fungerar fysiologiskt och t o m psykologiskt, så är det så mycket som hänger ihop. Så mycket som påverkar. Om det hade funnits en sanning, ett recept, ett sätt att leva och äta, då hade ju varken kostrådgivare, dietister eller hälsocoacher behövts.

Vi behövs. Tyvärr. För vi har glömt hur vi ska leva. Vi har tappat kontakten med naturen, jorden, livet. Vi springer framåt, räknar minuter och sekunder, planerar, städar, rusar och tävlar. Vi jämför oss och vi tar in så fruktansvärt mycket information i våra hjärnor, som de inte är byggda för. Och tappar taget om livet.

Det är ganska enkelt att komma med konkreta hälsoråd egentligen, även anpassade sådana. Det är ju efterlevnaden som är så svår. Vi klarar ju inte att hålla i. Vi klarar inte att hålla fast i en beständig förändring. Vi trillar tillbaka. Vi trillar dit. Och vi blir besvikna. Och går till en ny PT eller coach.

För vi har glömt hur vi lever. Vi har missat att vi är en del av allt. Jag undrar om vi nånsin kommer att hitta tillbaka.

Tills vidare letar jag efter min sanning. Min egen. Men jag är inte tvärsäker.

Att gå med sin stora, starka, ivriga hund på kurs, är mer lärorikt för mig än för hunden. Visst – det är ju jag som ska lära mig att lära honom. Men det är inte det jag menar utan det lärorika, utbildande, utvecklande och asjobbiga i att inte prestera perfekt. Att inte ha kontroll. Att skämmas. ALLA andra hundar beter sig exemplariskt. Kommer när matte ropar. Är tysta och obrydda om omgivningen. Utom min hund… För en gammal prestationsprinsessa är det otroligt utmanande och stundtals outhärdligt. Men jag gör det ändå. Jag står där med stresspåslaget och skammen. Inte alltid med rak rygg, men jag rätar på den emellanåt.

Jag tänker att det är så mycket som är som en hundkurs i livet. Hur vi vill undvika skammen. Skammen att inte vara som andra. Att inte vara perfekt. Att inte duga. Att vara dålig. Att inte klara av. Det gäller också mat, kost, motion och inte minst vår egen kropp. Vi äter för att andra äter och vill inte vara annorlunda trots att vi vet att vi kommer att må dåligt i två dagar efteråt – kanske p g a självbestraffning. Kanske p g a magont. Men vi vill inte verka dåliga, svaga eller ännu mindre oartiga. Någon har bakat. Då kan jag ju inte tacka nej när hon har ansträngt sig så.

Eller…?

Det är ju inte den som har bakat som mår dåligt sen. Det är ju inte du som har bett människan att baka. Det är ju inte den som har bakat som står med viktångesten och känslan av att vara värdelös.

Så är det ju med hundkursen också. Jag kunde låta bli att utsätta mig och hunden för dessa skamcirkusar. Men jag åker dit. Jag skäms. Men jag gör det. För det är JAG som ska handskas med min hund sen – inte de andra. Inte de som har köpt små gulliga, rara, snälla hundar. Inte de som har vovvar som matte kan lyfta från en position till en annan.

Vad skäms jag för? Att jag har en utmanande hund? Att jag inte får högsta betyg? Vem är det som dömer ut skamstraffet? – Jo, jag själv. Och det är samma sak med maten och motionen. Vi dömer oss själva så sabla hårt – och de enda som mår dåligt är vi själva.

Tankar om att starta en blogg

Jag har alltid tyckt om att skriva. Att uttrycka mig skriftligt. Tankarna får ett annat ljus när de finns på pränt och är läsbara. Ofta kan mina egna ord överraska även mig. ”Är det verkligen jag som har tänkt och skrivit det där?”

Bloggandet kommer att vara oregelbundet och kanske osammanhängande. Men det är mina funderingar, mina reflektioner, min världsbild.