Okategoriserad

Tycker du också att det ”tjatas” om stress? I princip alla kanaler jag följer (som handlar om hälsa) pratas det om stress. Jag tänker ibland att begreppet riskerar att vattnas ur och att tappa sin betydelse, när det upprepas så. Och hjälper det människor att slappna av?

Jag tycker ändå att det är viktigt att vi pratar om det. Tjatar om det. Men vi behöver prata mer om vilken utmaning det är för de flesta. Visst, samhället och strukturerna runt oss bidrar i allra högsta grad, men ska vi ändra på något i vårt liv behöver vi göra det själva.

Så hur lätt är det att låta bli stressen, om den har format hela ditt liv? Om du har fostrats i att prestera, vara duktig, jämföra dig och sätta andras behov före dina egna? När hjärnan mal på med orostankar och du är missnöjd med ditt liv och din kropp men ”inte ska väl jag” prioritera mig själv? När jantelagen styr hela livet – hur ska människor kunna sluta stressa? Stressa kroniskt.

När kroppen är i stressläge stänger den av den vanliga produktionen. Bandet i fabriken står still för att fokus måste vara på att avvärja hotet och släcka branden. Musklerna är på helspänn för att när som helst kunna hjälpa kroppen att springa därifrån – fly – eller slåss. Det vanliga underhållet får stå tillbaka för den akuta situationen. Matsmältning, näringsupptag, förbränning stannar av i väntan på att dramat ska vara över och allt kan fortsätta som vanligt.

Jättebra funktion! Så länge den bara är kortvarig.

Men när det aldrig kommer en paus. När branden aldrig släcks. När faran aldrig är över. Då blir kroppen utmattad. Immunförsvaret går bananas. Hormonproduktionen ballar ur. Kroppen blir inflammerad och smärtpåverkad.

Kronisk stress är inte att ”ha mycket att göra”, om det man gör är roligt och utvecklande. Kronisk stress är inte att skärpa till sinnena inför en utmanande situation eller nervös upplevelse, för att sen varva ner, slappna av och hämta tillbaka kroppens balans. Kronisk stress är inte att träna hårt en halvtimme för att sen vila och återhämta sig. Den sortens stress är bra och naturlig

Kronisk stress är att leva under hot dygnet runt. Kronisk stress ger dig aldrig en paus. Stressen har förmodligen byggts upp under lång tid. Vanor, beteenden, mönster och relationer har format dig. Kronisk stress är oro, jämförelse med andra, låg självkänsla, anpassning. Kronisk stress är att alltid tänka på vad andra ska tycka. Att inte våga leva sitt liv som man vill. Att tillfredsställa andras behov men knappt ha kännedom om sina egna. Att aldrig göra saker som man själv mår bra av. Att vara rädd för att vara lat. Vara rädd för att inte prestera. Rädd för att inte duga. Att inte räcka till. Att inte tillhöra. Att älta.

Stress skapar inflammation. Stress skapar en massa symptom, när kroppen försöker tala om för dig att du är på fel väg. Övervikt. Sömnsvårigheter. Lymfproblem. Näringsbrister. You name it.

Men om du aldrig har vågat/fått/tillåtit dig att lyssna på kroppen – hur ska du kunna göra det på en sekund? Först måste du ju veta vad just du mår bra av. Vad du och din kropp tycker om. Vad du behöver. Vad du känner. Komma ”ner från huvudet” och in i kroppen. Det är inte gjort i en handvändning. Och dessutom har det ofta gått så långt att man inte orkar. Kroppen stänger ner och du kan inte ens tänka klart längre.

Jag tror att det krävs många små steg i egen, långsam takt, för att lära sig att känna igen sin kropps signaler och för att återfå kraften. Jag tror att vi måste ha respekt för den processen. Det räcker inte att röra sig mer och äta bättre. Det krävs ett större jobb. Och det jobbet kan bara göras av var och en, på sitt sätt. Det finns ingen lösning på utsidan. Den måste komma inifrån.

Blir du frisk av Levaxin? Är brist på Levaxin orsaken till din sköldkörtelsjukdom?

Det blir så tydligt när jag träffar klienter, och vänner för den delen, att sköldkörtelsjukdom ofta (oftast?) handlar om livet. Det KAN vara fel på sköldkörteln eller den kan vara bortopererad t ex, men väldigt väldigt ofta handlar det om en annan orsak.

Livet. Kvinnors liv.

• Kvinnor som inte lever SITT liv, utan någon annans.
• Kvinnor som inte ser sitt eget värde.
• Kvinnor som är uppfostrade att inte gnälla, inte klaga, inte falla ihop.
• Kvinnor som anpassar sig.
• Kvinnor som bär på mycket onödig skam.
• Kvinnor som ställer upp.
• Kvinnor som lider i det tysta.
• Kvinnor som inte räcker till.
• Kvinnor som aldrig tar sig tiden att bara vara.
• Kvinnor som åstadkommer, att presterar, är till lags.
• Kvinnor som är så trötta, så trötta.
• Kvinnor som bara behöver VILA.

Det är klart att sköldkörteln inte funkar då! Det är klart att kroppen försöker spara på energi och stänger ner så mycket den kan.

För allt det som jag radade upp där, är STRESS. Kroppen får signaler, hela tiden, ständigt, om att den är hotad. Att det är fara å färde. Att det är kris. Att du och kroppen är jagade för ert liv.

När det aldrig kommer någon lättnad. När aldrig faran är över, då stänger kroppen ner. Den kan inte hålla spänningarna längre. Den kan inte vara ständigt förberedd och på sin vakt om den ALDRIG får återhämta sig. Till slut krampar den.

Det går att hålla på så ett tag. Det går att stå upp och sträva på i flera år. Det går att slå dövörat till signalerna när kroppen skriker. Men inte hur länge som helst.

Varför blir det såhär? Var lär vi oss att inte prioritera oss själva? Var lär vi oss att våra behov inte är viktiga? Var lär vi oss att görandet är det enda som räknas? Var lär vi oss att vila är lättja? Var lär vi oss att inte dra gränser? Var lär vi oss att det är skamligt att vila? Att leka? Att BARA VARA?

Vi går upp i vikt när vi inte vill. Vi får ont i kroppen. Kroppen går på lågvarv. Vi tröstar oss med socker och mat. Och sen går till läkaren och får rådet att äta mindre och röra på oss mer (underförstått: din lata, feta kärring).

Det hjälper inte att någon säger att jag ska äta nyttigare om jag inte fixar resten också! Det hjälper inte att lägga skammen på sig själv för att man inte äter rätt och rör sig tillräckligt. Det ger bara mer stress och allt går in i en riktigt ond spiral.

Det finns en LEAN-metod (från Toyota) som kallas ”Five whys”. Det går ut på att ställa frågan varför fem gånger, anpassat till svaret på förra frågan. Syftet är att komma åt rotorsaken.

Exempel:

• Så varför äter du sådant som är dåligt för dig?
  • För att jag är trött och ledsen.
• Varför är du trött och ledsen?
  • För att jag aldrig får vila.
• Varför får du aldrig vila?
  • För att alla vill ha något av mig hela tiden.
• Varför vill de det?
  • För att jag brukar ge dem det.
• Varför brukar du det?
  • För att de ska tycka om mig…

Jag tror att det är en av pudelns kärnor. Att vi egentligen längtar efter att bli omtyckta, av andra. Vi vill bli godkända av andra. Vi tror att är vad vi gör.

Men vi behöver tycka om oss själva! Vi behöver godkänna oss själva! Och vi behöver inse att det räcker att vi ÄR.

Detta är inte hela sanningen. Det finns så mycket som påverkar oss och ALLT HÄNGER IHOP.

Men med mina klienter, som är trötta och har ont, pratar jag inte bara kost och näring.

Vi pratar om livet. Om att vara snäll mot sig själv.

Sätt på syrgasmasken på dig själv innan du hjälper någon annan… annars kan du inte hjälpa någon alls.

Jag har alltid varit en förespråkare för att rannsaka sig själv. Att sopa rent framför egen dörr. Att reflektera över sitt eget beteende. För mig har det alltid handlat om analys. Logik. Slutledning. Tills nu.

Jag har, på äldre dar, fått nya insikter och lärdomar. Rannsakning innebär mer än logisk analys. Rannsakning behöver gå djupare. Det är relativt lätt att ta till samma rationella förklaring till sitt beteende eller känsloläge och repetera det gång på gång. Men det är tuffare att gå djupare. Steg 1 är att se varför, men VAD känner jag, är svårare. Det borde vara tvärtom, men vi har lärt oss att ignorera hur det känns, vad som känns. Därför är det enklare att komma med en logisk förklaring.

Jag jobbar numera mer med att rannsaka mig i kroppen. Jag har mycket kvar att lära, men jag övar. Vad känns? Hur känns det? Var känns det? SEN kan jag börja fundera över varför. Och först därefter kan jag läka och laga. Om du bara konstaterar att det blev såhär därför att… så kommer du inte vidare. Men om du lär dig att känna igen känslan, identifiera dess behov, tillfredsställa dem, och sen fundera på var den kommer från, så kan du ta hand om den och förändra.

Bli medveten…!

Idag är det den 9 oktober. Min mammas namnsdag. Men inte bara det. Den 9 oktober 1969 kom jag hem för första gången i mitt liv. Jaha, inte så konstigt, kan man tycka.

Men jag föddes den 23 juli. Det tog alltså ca 2,5 månad. Idag åker man väl hem samma dag eller dagen efter om alla mår bra. Då, på den tiden, kan jag tänka mig att en vecka var normalt. Men inte 11 veckor… Jag vet att den här dagen är speciell för mamma, fortfarande. Vi pratar om det den här dagen varje år.

Tänk att ha fått sitt första barn och inte fått ta med henne hem.

Vad detta berodde på är en annan, lite längre historia. Men det är just det jag vill påminna om.

Vi har alla en historia. En bakgrund. Vi kan aldrig ta för givet att vi VET något om våra medmänniskor. Om de inte berättar självmant. Våra fördomar placerar andra i fack, fortare än ögat blinkar. Den verklighet vi sätter dem i stämmer sällan. Det är min erfarenhet.

Men att bli medveten om sina fördomar och se dem komma på skam, det är spännande. Att leka med den skapade berättelsen om den andre, i sitt eget huvud – och sen kanske få reda på hur det egentligen ligger till. Det är häftigt. Och viktigt. Viktigt att erkänna att det man trodde var sanningen om en annan, var ens egen sanning. En saga, skriven av en själv. Men när man gjort det, blir det ÄN mer spännande och intressant att få veta mer om personen i fråga.

Att få ta del av en annan människas berättelse, det är en ren ynnest.

 

 

 

 

 

 

 

Nu blev det lite glapp i bloggandet igen. Det beror kanske på att jag har brustit i mina rutiner…?

Jag går promenader flera gånger om dagen. Tack vare hunden. Hunden hjälper mig att få rutiner. Jag behöver rutiner. Jag har nog varit rätt rädd för att bli vanemänniska. En sån som måste gå samma väg, sätta sig på samma säte i bussen och äta samma sak varje dag och inte klarar av att ändra sig. Jag ÄR en vanemänniska – men jag har inte svårt för att bryta vanorna. Det är nog skillnad.

Men jag behöver lagom rutiner. För att få lugn i systemet behöver jag bestämma hur min dag ska se ut. Jag behöver kunna bocka av saker och känna mig nöjd. Annars finns det stor risk att jag flyr från mina uppgifter, skjuter upp och gör annat istället. Resultatet av det blir att jag inte är nöjd. Känner mig dålig. Värdelös. Har inte åstadkommit ett dugg.

Det låter så simpelt. Och jag hör det från så många. Men jag fattar nu. Jag kan inte fokusera om jag inte ”bokar in mig” i min egen vardag. Och för att bli nöjd behöver jag ha åstadkommit något. Och för att åstadkomma något behöver jag vara kreativ. Och för att kunna bli kreativ behöver jag fokusera.

Så nu har jag scheman varje dag. De är ganska flexibla och går att justera enkelt, men utgångsläget är att göra en sak i taget, som jag har bestämt.

För fokus.

Do the work. Personlig utveckling kräver eget arbete. Förändring börjar med en själv.

Klyschor men som så ofta är de pålitliga.

Det krävs mycket för att komma till djupet, till varföret, till huret, till vadet. Men sen måste jobbet göras. Stannar du i analysen kommer du inte vidare. Då riskerar du att bli ett offer. ”Jag kan inte för att…” Jag är sån därför att…”.

Det går att läka. Det går att växa ur det. Men det krävs ansträngning. Tårar. Sårbarhet. Ångest. Trötthet. Men du måste göra jobbet själv.

Sen kommer belöningen och expansionen.

Jag älskar musik. Jag trivs bäst i svarta kläder. Jag längtar efter att ännu en gång få åka till Sweden Rock Festival. Jag lyssnar på hela skalan från elektronisk instrumental syntbaserad musik till tysk hårdrock med pyro. Samtidigt är jag nyfiken på kristaller, mediala kanaler, paleokost, meditation, stresshantering och annat ”flum”.

Är det OK?

Såklart att det är. Jag har alltid känt mig som både och. Å ena sidan och å andra sidan. Det finns alltid en baksida av medaljen. Ett annat perspektiv. Ingen människa är ensidig.

Jag vet en del om hälsa nuförtiden – men hälsa för mig är inte att kontrollera sig själv enligt en massa regler 100% av tiden.  Jag har lite svårt för det präktiga inom hälsobranschen. Det är egentligen lätt att tala om vad som är bra kost och hur man ska ändra sina vanor, men jobbet måste ju var och en göra. Och alla dessa ”lärare” låter ibland som att de själva är perfekta. Jag tror inte på det. Jag tror inte att man måste gå ”all in” på allt. Det går att göra/vara lite av varje. Det går att blanda, men välja att leva enligt sin regelbok den övervägande delen av tiden.

Att bevara och förvalta sin hälsa handlar långt ifrån bara om vad man äter eller inte äter. Det handlar om hur man lever livet och att välja att leva det så bra man kan.

Att gå på rockfestival eller konsert, är för mig en viktig komponent i att leva mitt liv. :)

 

 

När jag var sjukskriven för utmattningsdepression och hade panikångest, kunde jag inte andas. Jag KUNDE verkligen inte få ner luften i lungorna. Det gick att dra ner den till brösthöjd ungefär. Sen var det stopp. Det blev en ond cirkel. Jag kunde inte andas, så kroppen stressade ännu mer, så jag kunde andas ännu mindre. Det tog sin tid att komma ur den snurran. Många långsamma promenader i skogen och en hel hög med drejade skålar. Många timmar hos psykolog och på ”stressmeditationsyoga”.

Vi behöver verkligen, verkligen kunna djupandas! Vi behöver kunna dra ner luften långt ner, så att diafragma får jobba och pumpa lymfa och cellerna får syre. Vi behöver kunna andas ut ordentligt för att komma ner i lugnet, i det parasympatiska nervsystemet. För att ämnesomsättningen ska fungera. För att vi ska kunna bygga av byggstenar som vi äter.

Det är ju helt befängt att vi nu lever ett liv där vi tappar det viktigaste vi har. Det som ska gå med automatik. Det som är förutsättningen för liv.

”Vem ska jag tro på, tro på, tro på när…tro på när allt är så här?”. Så sjöng Thomas Di Leva 1987. Ytterst rimlig fråga fortfarande, tycker jag.

Jag är en sån typ som lyssnar på många olika ”experter”, forskare och engagerade personer.

Tyvärr ställs de olika åsikterna sällan mot varandra i samma samtal. DET hade verkligen genererat kunskap. Jag gissar att det är läskigt att gå in i debatt med någon om något så känsligt (faktiskt) som kost och hälsa och kanske riskera att bli ertappad med att ha fel om man byggt en hel verksamhet runt sin sanning.

Ofta tvivlar jag på min egen kunskap – men egentligen tycker jag att fler borde göra det. Det finns många som hävdar att de vet hur det ligger till, men vilken sanning de bär med sig och driver beror ofta på vilket perspektiv och vilken bakgrund de har, menar jag. Många KRÄVER forskning för att något ska vara bevisat. Men forskning förändras, förnyas och utvecklas hela tiden. Dessutom tittar man ofta på enskilda ämnen/beståndsdelar och drar slutsatser av det. Massmedia skriver lättfattliga sammandrag för att gemene man ska förstå och för att skapa löpsedlar. Men statistik kan vara svårt och komplext att tolka. Och hur vet vi att slutsatserna är korrekta om vi har uteslutit flera faktorer?

Jag har tagit fasta på viss information och litar på vissa personer. Jag har valt min väg. Det finns inget som säger att det är sanningen, men det funkar för mig och jag skulle inte kunna arbeta som coach om jag valde allas olika sanningar samtidigt.

Hos @duegohalsa gäller oprocessad mat, både animalier och vegetabilier, minimalt med gluten och vitt socker. Jag tror också på naturlig rörelse, gärna barfota. Men allra viktigast är samtalet! Samtalet som leder till självkännedom, självkänsla och medvetenhet. Samtalet som kan hjälpa dig att se ditt eget beteende och dina mönster. I min värld är det bara det som kan skapa förändring.

Därför att för långsiktig viktnedgång och hälsouppgång krävs förändring.

Jojomensan. Jag har det också. Hypotyreos. Underfunktion i sköldkörteln. Jag har det inte för att sköldkörteln slutade att fungera, utan för att den blev så in i hoppsan överfunktionell att en kirurg opererade bort den. Det var 26 år sedan, efter min graviditet.

Hade jag vetat då, vad jag vet idag, är jag inte säker på att jag hade låtit dem ta bort en körtel så lättvindigt. Det sades att det ”bara” var att äta Levaxin resten av livet och allt skulle bli som vanligt. Vi är många som mu vet att det inte är så enkelt. Alla mår inte bra av Levaxin. Alla får inte den ”ersättningsfunktionen” som det är tänkt att de ska få. Och är det så himla finurligt att plocka bort organ och körtlar ur kroppen?

Vet vi verkligen, verkligen hur allt hänger ihop? Vi vet ATT allt hänger ihop, men HUR? Jag tror att kroppen är mycket smartare konstruerad än vi någonsin kan begripa. Hade jag vetat då, vad jag vet nu, hade jag bett dem vänta lite. Visst, jag mådde inte bra, det kan man inte säga. Jag gick ner rasande fort i vikt, mina muskler darrade konstant, jag var blek (närmare grå) i hyn och konstant arg. På kvällarna rev jag sönder huden på benen för att det kliade så vansinnigt. Och hjärtat slog så hårt att det blev resonans i kudden. Men… Tänk om jag hade haft möjligheten att först förändra min kost, mina stressnivåer och livet i övrigt, innan de så glatt karvade bort en del av mig själv? Vad hade hänt då? Tänk om jag hade kunnat läka min stackars överaktiva sköldkörtel genom att vara snäll och tålmodig? Jag kan inte säga att det skulle ha funkat. De kanske hade fått göra ett ingrepp till slut – men jag hade velat ha chansen. Chansen att hjälpa min kropp. Chansen att göra en förändring och studera resultatet av förändringen.

Det är lite som bantning. Vi vill att det ska fixas, bara. Nu! Jag är tjock, missnöjd och ledsen. Ta bort det! Ta bort den obekväma kroppsdelen.

Men det är så komplicerat. Det är så komplext. Kroppen justerar och balanserar hela tiden. Den bygger nytt, skickar ut hormoner och signalsubstanser och försöker hela tiden vara i balans. Homeostas. När vi äter skräp, oroar oss, skäms, jämför oss, sitter still, dricker läsk, eller hamnar i hormonella skiften som graviditeter eller klimakterier – så har den inte en chans. Vi behöver tålamod. Och vara snälla.

Jag mår OK med min obefintliga sköldkörtel. Kanske har jag haft tur – men jag har också kämpat. Jag går till en privatläkare och betalar allt själv, för att få de rätta analyserna och rätt behandling. Jag är så tacksam över att jag har möjligheten. Det har inte alla.